Resan som vi alla hade suktat efter i flera år skulle precis börja, men riktigt så blev tyvärr inte fallet. Dagen efter vi landar i Bangkok får vi en våg av SMS och meddelanden från hemlandet, Covid-19 har tagit sig till Europa och världen börjar förstå storheten av den kommande pandemin. Med den här informationen i våra bakhuvuden inleder vi trotts allt den efterlängtade backpackingresan.

Resans plan var högst oklar även efter vi hade anlänt, men den startade i Bangkok. Efter några dagar i storstaden blev grabbarna sjukt sugna på hav och solnedgångar så vi våra ryggsäckar och rörde oss mot Koh Chang. Efter några dagar på ön pusslade vi oss vidare mot Kambodja, där hamnade vi först på paradisön Koh Rong och levde island life till max. Vi lyckades även ticka av Siem Riep i Kambodja innan vi ville röra oss mot Vietnam.

Under dessa 2 veckor på resande fot hade allvaret kring Covid-19 blivit alltmer påtagligt, både hos oss i Asien och hemma i Sverige, med ökad uppsikt vid minsta lilla symptom och märkbart oroliga människor. Trots detta rörde vi oss in i Vietnam, där vi besökte Ho Chi Minh och Nha Trang innan vi gjorde oss lite hemmastadda i den mysiga staden Hoi An. Där spenderade vi nästan en vecka, anledningen till det var både stadens charm och att vi älskade livet där, men även känslan av att resans framtid började se mörk ut. Efter Hoi An tog vi en välkänd nattbuss upp till Hanoi, landets huvudstad. Vid ankomst möttes vi av ett höstigt dunkel som dränkte hela staden, känslan var lik en varm oktoberdag hemma i Göteborg men känslan av oro och dysterhet var högst påtaglig. Vi som från början var 6 grabbar hade nu blivit 5 då en åkte hem till den dåvarande  flickvännen, det var något som inte riktigt ökade gruppens optimism för möjligheten att fortsätta resan som planerat. Tiden i Hanoi blev kortvarig, två dagar efter ankomst fick vi beskedet att Vietnam ”skickar ut” alla turister ur landet för att världsläget nu var såpass allvarligt. Vi fick dra en nödlösning och lyckades boka en flygbiljett till Phuket, Thailand dagen efter.

Där var vi, i Phuket, helt planlösa, tankspridda, ledsna och arga över att något så litet som ett ”förkylningsvirus” hade helt ödelagt vår livs resa. Vi fick meddelanden från Utrikesdepartementet där vi blev starkt uppmanade att återvända hem. De planerade att skicka ner tomma plan till Thailand för att flyga hem oss svenskar som befann sig i landet. Vi kom efter många om och men med på ett av de flygplanen, vi hade kommit hem, och världen såg helt annorlunda ut då från att vi lämnade.

Jag och mina kompisar planerade att vara borta i 4 månader, nu blev det 1.5 månad, vilket faktiskt inte är helt fy skam. Jag tror att den resan och sättet den utspelade sig på, ligger till grund för mitt ofantliga sug att hela tiden vilja resa mer och se mer. Känslan av ”tänk om” låg och grodde den dagen vi satt på planet hem och en hunger att få göra om det igen, fast på riktigt växte fram. Det som vi först uppfattat som en enkel förkylning långt borta i Kina hade förändrat världen och även mig. Jag är inte bitter över hur resan blev, jag är snarare glad för att jag fick möjligheten att uppleva allt på riktigt en gång till.